Bakgrund och uppdrag
Granskningskommissionen tillsattes genom regeringsbeslut den 29 september 1994 med uppdrag att "granska polisarbetet kring mordet på Olof Palme". Kommissionens direktiv betonade särskilt granskningen av det så kallade polisspåret – teorin att poliser kunde ha varit inblandade i Palmemordet.
Till ordförande utsågs Sigvard Marjasin. Övriga ledamöter var Inga-Britt Ahlenius (tidigare generaldirektör för Riksrevisionsverket), Hans-Gunnar Axberger, Gun-Britt Mårtensson och Håkan Winberg. Kommissionen skulle granska polisförhörsprotokoll och dokumentation, men saknade operativa möjligheter att identifiera gärningsmannen.
Varför kommissionen var tandlös
Granskningskommissionen hade fundamentala begränsningar som gjorde den ineffektiv:
- •Icke-operativ: Kommissionen var uttryckligen icke-operativ och hade inga befogenheter att själv bedriva utredning eller söka ny bevisning
- •Ingen sekretessbrytande makt: Den kunde inte forcera hindren i form av sekretess och tystnadsplikt från Säpo eller andra myndigheter
- •Begränsat till granskning: Den kunde endast granska redan existerande polisdokumentation, inte kräva fram ny information
- •Bristande samarbetsvilja: Kommissionen upplevde motstånd från Säpo och andra myndigheter som vägrade ge insyn
Enligt kommissionens egna ledamöter arbetade man dessutom felaktigt genom att bara följa polisens spår istället för att strategiskt granska om polisen från början gjort rätt val. När kommissionen efterfrågade anteckningar från kritiska möten mellan polisen och Justitiedepartementet "fanns ingenting".
Kris och omstart
Kommissionens arbete drabbades av en allvarlig kris när Dagens Nyheter avslöjade att ordförande Marjasin manipulerat sina kvitton som landshövding. Detta ledde till hans avgång den 6 juni 1996, och kommissionens verksamhet upphörde helt fram till den 15 augusti 1996.
Lars Eric Ericsson utsågs till ny ordförande, och Hans-Gunnar Axberger blev nye sekreterare. Efter omstarten avskedades flera experter och sekreterare. Slutbetänkandet, publicerat som SOU 1999:88, lämnades den 29 juni 1999.
Grundläggande systemfel
Kommissionen identifierade vad som beskrivits som en "institutionell kollaps" i den ursprungliga mordutredningen. Det strategiskt avgörande felet var att Hans Holmér tilläts ta över utredningen trots att han saknade erfarenhet av polisutredningar. Holmér förenade tre olika funktioner – förundersökningsledare, spaningsledare och länspolismästare – vilket "kortslöt hela organisationen".
Åklagarväsendet kritiserades för att inte ha vågat hävda sin rätt att leda förundersökningen, vilket Holmér kunde utnyttja genom sina personliga kontakter med regeringen.
Resultatet: En "hyllvärmare"
Trots kommissionens arbete vidtogs inga konkreta åtgärder baserat på rapporten, varken från regeringens eller polisens sida. Kommissionen pekade på allvarliga brister i form av ofullständigt utredda personkretsar och motivbilder, men dessa blev aldrig åtgärdade.
Bristerna kvarstod när mordutredningen lades ner år 2020 – och kvarstår än idag. Journalisten Lars Borgnäs, som senare blev en av initiativtagarna till detta upprop, producerade en reportageserie som lyfte fram kommissionens slutsatser kring polisspåret.
Granskningskommissionens öde visar tydligt behovet av en sanningskommission med verkliga befogenheter – en kommission som kan bryta sekretess, kalla vittnen under ed, och som har mandat att verkligen komma till botten med vad som hände.