Bakgrund
Lundkommissionen tillsattes den 1 februari 1994 av det norska parlamentet (Stortinget) för att utreda anklagelser om illegal övervakning av norska medborgare. Kommissionen leddes av Högsta domstolens justitieråd Ketil Lund och bestod även av advokaten Regine Ramm Bjerke, professor Berge Furre, generalmajor Torkel Hovland och jämställdhetsombudet Ingse Stabel.
Kommissionens formella uppdrag var att "utreda anklagelser om illegal övervakning av norska medborgare". Efter två års intensivt arbete presenterades slutrapporten för Stortinget den 28 mars 1996.
Omfattande avslöjanden
Rapporten avslöjade omfattande och systematisk övervakning av politiska grupper som säkerhetstjänsten ansåg utgöra säkerhetshot. De primära målen för övervakningen var: Kommunistpartiet, Socialistisk Folkeparti, Arbeidernes Kommunistparti, Sosialistisk Venstreparti. Även ett stort antal associerade organisationer övervakades, däribland grupper som motsatte sig kärnvapen, Norge-Sovjetunionen-föreningen, Palestinakommittén, Kvinnefronten och Vietnamsolidaritetsorganisationer.
Ett anmärkningsvärt mönster var att det inte framkom några bevis för illegal övervakning av högerextrema grupper, trots att dessa nämndes i hotbedömningar. Utredningen dokumenterade problematiska metoder inklusive registreringar som bröt mot etablerade riktlinjer, övervakning baserad på förlegade attityder, och ett "intimt samarbete mellan säkerhetstjänsten och det Norska Arbetarpartiet."
Politiska konsekvenser
Efter en öppen parlamentarisk hearing fick kommissionens avslöjanden omedelbara politiska konsekvenser. Olje- och energiminister Grete Faremo avgick från regeringen. Även om inga åtal väcktes, beslutade parlamentet om en lag som gav medborgare rätt att få tillgång till övervakningsakter om dem själva. Denna rättighet gällde fram till den 31 december 2002.
Drabbade personer kunde kräva skadestånd upp till 100 000 norska kronor. Detta skapade ett viktigt prejudikat för medborgerliga rättigheter och statens ansvarsskyldighet.
Ett reningsbad för demokratin
I Norge kom Lundkommissionens arbete allmänt att ses som ett reningsbad som gjorde landet starkare, trots – eller kanske tack vare – sina besvärande avslöjanden. Kommissionens slutrapport ledde till omfattande reformer av den norska säkerhetspolisen och stärkt parlamentarisk kontroll över säkerhetstjänsterna.
Lundkommissionen visade att det är möjligt att genomföra en kraftfull, oberoende granskning av känsliga säkerhetsfrågor även när myndigheteter initialt är motsträviga. Kommissionens framgång byggde på dess starka mandat, juridiska befogenheter och politiska legitimitet från Stortinget.
Relevans för Palmemordet
Lundkommissionen utgör en förebild för hur en svensk sanningskommission om Palmemordet skulle kunna arbeta. En liknande kommission, med rätt att få full insyn i all arkiverad dokumentation och med möjlighet att hålla domstolsliknande förhör under ed och bryta tystnadsplikten för hörda personer, skulle kunna innebära en möjlighet att föra oss närmare en lösning på, eller en förklaring till, attentatet mot Olof Palme.
Precis som i Norge finns det i Sverige outredda spår som pekarmot inblandning från säkerhetstjänster och där sekretess och tystnadsplikt har blockerat utredningen. En sanningskommission med Lundkommissionens befogenheter skulle kunna bryta igenom dessa barriärer.